Vet inte hur jag ska börja det är inlägget. Så jag börjar bara.

 

I onsdags var vi i Linköping igen. Den här gången med mindre hopp i hjärtat. Men mindre betyder inte att det inte fanns något hopp alls. För det fanns det. Men någonstans var man förberedd på att livet just nu ville vara orättvist mot oss, att de vill jävlas. 

 

En timma och 15 minuter undersökte en hjärtspecialist vårt barns hjärta. Tog bilder, filmade. Helt tyst var hon. Men hon var bra. Lugn, snäll och varm. Efter det fick vi ta en paus, gick och fikade. Konstigt nog kunde vi äta. Fråga mig inte varför eller hur, ingen aning. 

 

Tillbaka till väntrummet. Vet inte hur jag ska förklara atmosfären. Men vi var lugna båda två, avslappnade och nästan lite för o-oroliga. Visste vi redan innan vad som skulle hända? Hur kunde vi då vara så lugna? Jag vet inte, det var så konstigt. Kanske hade chocken från de två första beskeden lagt sig lite... det hade ju ändå gått två veckor. 

 

Eric kom och hämtade oss, läkaren vi träffade förra gånger. Det blev en tyst promenad ner till hans rum. Vi skulle nu få beskedet, domen som skulle föralltid förändra vårat liv. 

 

Flera allvarliga hjärtfel; det läckte blod, stort hål i hjärtat, bara en klaff istället för två, bara en utgng istället för två, blodet pumpades baklänges. Magsäcken på fel sida, levern på fel sida, "vridet" i magen. 

 

Vår lilla ängel. Hur kunde det bli så fel? Vår lilla älskade ängel. 

 

Om bebisen mot alla odds ens skulle överleva utanför min mage, vilket var minst troligt, så skulle han eller hon behöva genomlida minst 3 stora operationer. Läkaren visste inte ens HUR man skulle operera, hur man skulle sammankoppla allt. Han hade aldrig sett något liknande... Om barnet överlevde dessa 3 stora operationer så skulle livet efter dem aldrig bli normalt ändå. Det är inget värdigt liv för ett litet barn. Vi vill inte utsätta vår lilla ängel för så stort lidande. 

 

Vi var tvugna att ta ett beslut. Det tuffaste, hemskaste och mest fruktansvärda beslutet vi någonsin kommer att ta. Men ändå så lätt... Lätt för att vi tänker på barnets bästa. 

 

Vi hoppades in i det sista. Även om hoppet var litet så fanns det där. 

 

Igår var vi hos en kurator. Vi berättade om våra känslor efter beskedet. Både han och jag hade kännt någon slags lättnad... Nu visste vi. Väntan hade varit det värsta, nu visste vi vad som skulle hända. 

Det låter så fel att säga att man var lättad, men det var så vi kände. Vi var lättade för att det tuffaste, hemskaste och mest fruktansvärda beslutet man kan ta var så lätt... Kuratorn sa att det var normalt att känna så. 

 

På något sätt känns det som att livet har varit så lätt innan det här hände. Som att det var våran tur att ha otur nu. Varför just otur med vår ängel? Varför just vi?

 

Finns inga ord...