Värsta chocken har nog lagt sig... Ja, för jag fick ju fan en chock när vi va på ultraljud! Jag hade adrenalinkick hela dagen. Jag hade ju börjat planera för att vi skulle få va med om samma sak igen, att vi skulle förlora ett barn till. Så fort jag hörde ordet hjärta, då brast ju allt. När hon dessutom sa att vi kanske skule få åka till Linköping så brast det ännu mer. 

 

Men sakta, medan hon tittade, så byggdes det som brustit upp igen. Hon gav mig bekräftelse, övertygade mig om att allt såg bra ut. Att hjärtat var friskt. Att han är frisk. 

 

Så nu, några dagar senare, har nog den värsta chocken lagt sig. Adrenalinkickarna finns fortfarande kvar, lyckan också. 

 

Lilja ska få en lillebror