Aldrig tidigare i mitt liv har jag upplevt en så stor sorg som vi gör nu. Jag har undrat när den ska komma. När ska något hända? Vem ska det drabba? Nu har sorgen slagit sig ner i vårt liv, från ingenstans kom den. 

 

När jag var liten förlorade jag farfar, mormor och morfar. Men jag var så liten, visste inte vad sorg var. Alla runtomkring grät, och jag kommer ihåg att jag var ledsen. På något sätt så gick det över när man var liten, ganska snabbt. 

 

Man tänker alltid ´: "det händer inte mig". Men det gör det, det händer visst mig. Det hände oss.

 

0,5 %

 

0,5 % jävla små procent händer det. Att få ett barn med så allvarliga hjärtfel som man inte kan operera händer 0,5 %. En halv procent. Siffran är så upprörande, VARFÖR JUST VI?

 

Men det händer också att man inte upptäcker hjärtfel så pass "tidigt" som det ändå upptäcktes. Det kan hända att man går en hel graviditet, föder ett litet barn och barnet är så pass sjukt att han eller hon inte kan leva utanför magen. Barnet kanske lider innan det lilla hjärtat slutar så, kanske har ont och känner rädsla.

 

Vi får vara tacksamma i vår sorg att läkarna upptäckte hjärtfelen nu. Lilja behövde aldrig lida, hon behövde aldrig veta någonting. Hon behövde aldrig känna smärta, sorg eller rädsla. Vi vet att hon är på en bättre plats nu. Det vet vi. 

 

Lite tur i den största oturen i vårt liv