igår hände något som inte hänt på länge. Det började smyga sig på när jag lagt mig i soffan. Ångest

 

Ångest och en konstig känsla i kroppen. Kanske är det alla hormoner. 

 

Ibland vet jag inte vad jag har ångest över. Jag försöker tänka ut vad det kan va... och när man försöker tänka ut vad det kan va så tänker man på jobbiga saker. Det vad det som hände. 

 

Vi gick och la oss. Sömlös låg jag där, med ångest och tänkte på allt. 

 

Jag som varit så lugn, inte tänk så jobbiga tankar och tänk att allt löser sig hur det än blir. Igår var jag den där katastroftänkaren, inte den lugna utan den sjuka. Sjuka katastroftänkaren. 

 

Katastroftänkaren tänkte på vad som kan hända, tänk om bebisen dör i magen? Tänk om han eller hon redan är död? Tränade jag för hårt på gymmet förut? Lyfte jag för tungt? Tar upp telefonen och söker på gravid och styrketräning. Du kan lyta tungt, bara det känns okej. Bra. Bort med den tanken. 

 

Men tänk om bebisen dör vid förlossningen, tänk om han eller hon inte andas? Men lärkarna är duktiga idag, bort med den tanken. 

 

Jag vill att Lilja skulle få träffa sitt lillasyskon. Den tanken... den kommer aldrig att försvinna. Den kommer alltid finnas kvar. Hur positiv jag än försöker vara, hur mycket jag än försöker pressa bort tankarna så kommer alltid den tanken att finnas i min hjärna. Men det gör ingenting, jo det gör mig ledsen, men det gör ingenting ändå... För tanken på att tanken på Lilja som storasyskon skulle försvinna gör mig ännu mer ledsen. Så tanken att Lilja finns i himlen för sitt lillasyskon, det gör mig ledsen men ändå glad. Hon är ju där, jag vet det. 

 

Så många tankar, så många traktorhjul på mitt bröst igår kväll. 

 

Rädslan att förlora någon mer man älskar