Jag saknar dig så mycket Lilja. Varje dag, hela tiden. Din pappa saknar dig också. Vi saknar vår lilla flicka. Vackraste vackraste lilla ängel.

 

Det konstigaste av allt är att jag saknar att vara på förlossningsavdelningen. Även att jag hade fruktansvärt ont och skrek av smärta så saknar jag att vara där. Men jag vill vara där på andra villkor. Jag vill vara där igen och jag vill ta med mig Lilja hem, levande. Jag vill att hon ska ligga här i min famn och bara andas, leva. 

 

Men det kommer aldrig bli så. 

 

I skrivande stund sitter vi och ser på Sofias Änglar. Vilket program... Just idag handlar det om en familj som varit med om ganska liknande händelse som oss. Jag kan inte förstå att jag sitter och ser på föräldrar som har förlorat ett barn och känner igen mig i deras situation. Jag vet exakt vad dom har gått igenom och fortfarande går igenom... Dessa föräldrar fick dock tvillingar, i vecka 26 föddes dom. Ena pojken dog nästan direkt... Men den andra pojken lever än idag, dock med hemska komplikationer. Han måste ha dropp dygnet runt, och dom vet inte hur länge han kommer att leva. Men antagligen inte länge.. Lilla pojke, vilken kämpe. Men vilket lidande. 

 

Jag är så tacksam för att Lilja aldrig behövde lida. Det är vår enda tröst i allt detta. Hon slapp lida. 

 

Konstigt nog som sagt så längtar jag tillbaka till förlossningen. Den fysiska smärta jag kände då har jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Men den fysiska smärtan kan aldrig jämföras med den psykiska smärta som var innan och efter. Jag tar hellre smärta i kroppen än i hjärtat.

 

Någongång ska vi vara på förlossningen igen, på andra villkor. Du ska någongång få ett lillasyskon Lilja. Vi kommer aldrig att ersätta dig, det går inte, du kommer alltid vara vårt första lilla hjärta. Men du ska få en lillebror eller en lillasyster. Någongång.