Att pendla mellan hopp och förtvivlan. Ena sekunden tänker jag på allt hemsk som skulle kunna hända, hur sjuk han skulle kunna va. Andra sekunden spelas läkarnas ord upp i huvudet:

"Jag tycker inte att ni behöver åka till Linköping, det räcker med att ni kommer hit. Det här ser väldigt bra ut för att vara något som är fel". 

"Man kan leva med en njure om det skulle vara så. Och den ena njuren ser helt normal ut på bebisen, han dricker och kissar, det kan vi se eftersom det både finns kiss i urinblåsan och normalt med fostervatten".

 

Men tänk om, tänk om dom ser nått mer i Linköping. Tanken slog mig att jag inte vill veta. Dom är för duktiga, ser för bra. Jag vill inte veta om dom ser nått mer fel. Men det vill jag ju, så att dom kan göra allt för att vara beredda. 

 

Varje natt när jag vaknar och ska gå upp och kissa så är det som om allt är en dröm, i 10 sekunder. Sen kommer verkligheten ifatt och tankarna börjar snurra. Varför är det värst på natten? Ångesten stiger och jag kan inte sova. Somnar tillslut framåt morgonen.

 

Jag försöker verkligen att tänka bra tankar. Jag lyckas ibland, och ibalnd misslyckas jag totalt. Ibland måste jag tänka katastroftankar, då kanske inte fallet blir så hårt om det nu blir något. 

 

Samtidigt som det är så likt alla händelser med Lilja så är det så olikt. Nu är jag i vecka 34, då var jag i vecka 19. Nu pratar dom inte om någon "livsduglighet", nu är dom positiva, nu låter dom som om det inte är något att oroa sig för. Nu kommer vi att få ett barn, förhoppningsvis ett levande barn som kommer kunna leva ett normalt liv. Kanske inte helt frisk, men ett hjärta som slår och lungor som andas. 

 

tänk bara bra tankar, och lite katastroftankar ibland