värsta och bästa timman

har precis varit med om den värsta och bästa timman i mitt liv. 
 
Blev inkallad till ett ultraljudsrum, tog läkaren i hand. Karin hette hon, en annan barnmorska/läkare än vad vi hade sist. Hon frågade hur vi mådde. "Jag är så JÄVLA nervös" var det enda jag fick fram. Jag förstår det, sa hon. 
 
Kände bara att livet just då, när jag la mig på britsen var så jävla orättvist. Varför ska man behlva uppleva detta överhuvudtaget? Och varför 2 gånger? 
 
Hon frågade om vi visste varför vi var där igen. Ja, njurarna. Hade den andra barnmorskan skrivit nått mer i journalen som hon inte sagt till oss? Japp, så var det. 
 
"Tjockt hjärta". Jaha. Hjärtat. Igen. Men för fan, jävla värld ge dig. Varför sa hon inte det till oss när vi var där sist?
 
Hon började i alla fall undersöka, tittade på allt en gång till. När hon kom till hjärtat trodde jag att jag skulle kräkas, mitt hjärta slog sjukt tunga och snabba slag. Jag andades inte. Och så den där jävla tystnaden. 
 
"När jag koncentrerar mig blir jag tyst". Ja men förihelvete SÄG NÅGONTING! 
 
Efter vad som kändes en evighet så sa hon att hon tyckte att hjärtat såg helt normalt ut. Nu kunde jag vörja andas lite igen. 
 
Men så var det ju de där med njurarna. Så jag var ju fortfarande helt jävla vansinnigt nervös och orolig. 
 
Nu blev det tyst, igen. Nu var jag nästan säker på att något var fel. Hon började prata om att hon såg magsäcken. Sa inget om njurarna. "Men, finns det några njurar ens?" frågade jag. "Jaaa...". Och så tyst igen. 
 
Efter mycket letande, tystnad och oro så sa hon att hon inte kunde se nått konstigt förutom att den ena njuren syntes mer och var aningen större. Hon hämtade en läkare till som fick ge en "second oppinion" och hon förklarade också samma sak. Dom sa också att just njurar är så svårt att se, och skulle det nu vara så att den ena är större så försvinner det oftast. Och om inte, så är det bara bra att veta om då barnet kan få urinvägsinfektion när han är född. 
 
Född. Ja, det va det jag ville höra. Jag ska alltså, vi ska alltså få en bebis? Ja. För någonstans hade jag redan börjat planera för att vi skulle få gå igenom samma sak en gång till. 
 
Ja, och så var det ju en pojke också. Inte 100 % säkert, vilket dom måste påpeka. Men jag såg, och Isak också. 
 
 
Just nu svävar jag på moln, har så mycket adrenalin i kroppen. Jag är så glad att det såg bra ut. Att vi kan få ha tur. Att vi ska få en son. 
 
Jag är så jävla glad

flashback

Igår var vi på ultraljud igen. Fyfan så nervös jag var innan, och så nervös när jag låg där.
 
Hon började köra med den där apparaten på magen, berättade massor om vad hon såg. Skönaste var när hon sa att hjärtat såg normalt ut. 
 
Men. När njurarna skulle kollas så blev det sådär otäckt tyst igen. Sådär tyst det blev sist. Åt helvete, tänkte jag. Åt helvete heller. Fan heller. Men jo, allt såg inte rätt ut, allt var inte bara bra. Inte njurarna. 
 
Nu ska jag inte va så negativ kanske, det kunde varit värre. Bebisen såg ut att ha vätska i njurarna, vilket oftast försvinner under graviditeten. Men man måste hålla koll på det, följa upp. Så vi ska tillbaka på måndag och kolla igen. Hon sa att det "såg ut" som att det var vätska, men hon var osäker eftersom bebisens armbåge skuggade precis där hon ville mäta och titta. 
 
Förhoppningsvis är det borta på måndag. Och om inte, så får vi väll ta det då. Det är inget livshotande. Det som kan hända, om nu bebisen har vidgat njurbäcken som det kallas, är att den kan på urinvägsinfektion och därför måste få antibiotika när han/hon föds. Oftast växer det bort det första levnadsåret.
 
Men nu sitter jag ändå här.. ledsen, arg och fruktansvärt frustrerad över att ännu en gång inte få gå hem glad och bara lättad utan orolig som fan. Varför kan inte ALLT bara vara bra?
 
Nej, men allt kan man väll inte få. Jag ska ändå vara tacksam att det inte var något mycket mycket värre. Så får jag tänka. Så måste jag tänka. 
 
 

RSS 2.0