Hej då Linköpings sjukhus

Jag kunde inte sova natten till igår... Vem fan kan sova när man vet att man dagen efter ska få reda på hur det står till med det dyrbaraste man har? Jag låg vaken, googlade det sista jag kunde komma på... Skrev nya ord, nya sammansättningar "cystor njure foster" "cystor njure" "njure foster" "RUL foster njure" "cystor båda njurarna". Allt jag kunde komma på. Somnade framåt 3 på natten, vaknade vid 8. 
 
Ångesten och svårigheten att andas igår natt och morgon är svår att beskriva.. Ett ständigt tryck över bröstet, svårt att äta, svårt att försöka tänka på nått annat. Isak åkte och tränade på morgonen, jag googlade vidare... Vi såg på 2 avsnitt av nån serie, men jag kommer inte ihåg idag vad de handlade om... Hade bara andra tankar i huvudet.
 
Försökte att inte visa min oro, men det var svårt. Hade fruktansvärt ont i magen. Ångest, ångest, ångest. Jag vill inte visa det för Isak. Men jag tror han kände det ändå. 
 
Klockan 12 orkade vi inte sitta hemma och vänta längre, vi åkte och tankade, åt en (tvingade ner en) korv och sen åkte vi, alldeles för tidigt. 
 
Parkerade utanför sjukhuset klockan 2, en timma kvar. Gick in, jävla djungel men vi hittade tillslut rätt. Satte oss, nu var det 45 minuter kvar. De längsta jävla minutrarna i mitt liv. Nu sa Isak att han hade ont i magen, han såg lite blek ut... Vi bara satt där, jag försökte tänka på annat. Tittade på hemnet, aftonbladet, facebook, instagram. 
 
"Cecilia"
Jag ryckte till. Hann tänka hundra tankar på 2 sekunder. En stor krukväxt stod ivägen och jag kunde inte se han som sa mitt namn. Men jag visste vem det var. 
 
Erik. Överläkaren vi hade sist vi var här. Hur ska jag någonsin kunna glömma hans röst. Aldrig. 
Jag blev glad för en stund, kände mig oerhört trygg direkt när jag såg honom. Han är lugn, jag litar på honom till 100 %. 
 
Han kom ihåg oss. 
 
Följde med till hans rum, han hade med sig en student, hälsade. Han försökte lätta upp stämningen, hon med. Jag rycktes med och försökte dölja min oro, men det gick nog inte så bra. Isak var bara knäpptyst, vansinnigt nervös och orolig. 
 
Jag la mig på britsen, Kall gelè på magen. Han började mäta, uppskattade vikten till 2500-3000 gram. Kändes som en evighet innan vi kom till njurarna. 
 
Den ena njuren såg bra ut, helt som den ska. Lagom stor, inget vidgat njurbäcken, fint flöde. Den andra njuren var svårare att se eftersom den var på höger sida och han låg med den sidan neråt. Men efter ett tag såg han. Den njuren var mycket större, den var fylld av vätska. Jag såg med egna ögon, jämförde med den andra. Innan han hann säga något så hann jag tänka hundra tankar. Nu är det kört, vi får aldrig en bebis, han är sjuk, han kommer dö. 
 
Men Erik förklarade för oss, hör och häpna, så att vi förstod! Antagligen är det ett hinder eller stopp i den ena urinledaren som går från den högra njuren till urinblåsan. Detta gör att urinen som bildas i den njuren inte kan rinna ner till blåsan, vilket i sin tur leder till att den njuren blir utspänd av vätska och ökar i storlek. Det är alltså inga cystor, utan ett "mekaniskt" fel som han benämnde det. 
 
Han fortsatte titta lite till. "Nu ska vi titta lite på hjärtat". Mitt hjärta dunkade ännu hårdare nu, var är spyhinken? Men han var snabb, sa att det såg fint ut. Jag hann aldrig spy men det var inte långt ifrån. 
 
Men jag hade tusen frågor. Han svarade på varende en, lugnade mig.
Är det farligt? Nej.
Påverkar det förlossningen? Nej.
Kan det sprida sig till den andra njuren? Högst osannoligt.
Är det mitt fel? Nej.
Är det ärftligt? Nej. 
Vad gör man åt det? Det får vi se när han kommer ut. Han kanske inte har något besvär av den alls, då gör man ingenting. 
Kan man operera urinledaren? Ja, om njuren fortfarande har någon funktion kan man det. 
Men han klarar sig bra på en njure? Ja, vi har egentligen en njure i överflöd.
Så det finns inga cystor? Nej inte vad jag kan se.
Varför blir det såhär, stopp i urinledaren? Det vet man inte, men det är absolut inget som ni kan ha påverkat.
 
Alltid så skyller man på sig själv. Vad har jag gjort för fel nu? Men det är inte vårt fel. Jag måste bara få in det i huvudet.
 
Min lättnad efteråt är obeskrivlig. Isak var fortfarande helt tyst, överlät alla frågor till mig. Tror inte att han förstod riktigt att det var bra. Han såg fortfarande blek ut. När vi gick ut så nästan jublade jag av lycka. Isak såg ut som han skulle börja gråta, av lycka... Vi nästan sprang ut, kramades framför entrén och jag sa hej då till Linköpings sjukhus. 
 
Nu ska vi njuta av den sista tiden. Hej fucking då Linköpings sjukhus. 
 

Lättnad

Tänkte bara skriva ett snabbinlägg om att det gick bra idag! Hela versionen kommer imorgon. Alla spänningar har släppt och ångesten är borta, därför är jag nu helt utslagen i soffan och orkar inte röra en fena. Update imorgon som sagt, puss sålänge

RSS 2.0