Dagarna går och nu är det snart en och en halv vecka sedan Lilja föddes. Dock känns det som en evighet sen.. Allting, från första ultraljudet tills idag, gick så fort nu när man ser tillbaka. När man var mitt i det så gick tiden oerhört långsamt. Man väntade och väntade på svar, väntatde och väntade på besked och väntade och väntade på att få det gjort... 

 

Det är så oerhört tomt. Ibland känner jag fortfarande Liljas sparkar i magen... jag vet att det är helt omöjligt och att jag inbillar mig. Men jag känner dom. Tydligt. Kanske är det bubblor eller tarmarna som rör sig, men för mig är det Liljas sparkar. 

 

Allting känns så overkligt. Kan inte förstå vad vi varit med om. Vi har förlorat ett barn.

 

Isak och jag har förlorat ett barn. 

 

Orden går inte riktigt in. Förstår inte omfattningen av sorgen. Hur stor den egentligen är, bred, djup och lång. Vår enda tröst är, som jag alltid tänker, Lilja behövde inte lida.