Större delen av dagarna går jag omkring med en konstig, tung och jobbig känsla i kroppen. Det sitter i andningen, bröstet och halsen. Så här brukar jag känna när jag är orolig inför någonting, eller när jag känner en viss rädsla eller är nervös. Det är som en klump i bröstet och i halsen, lite smått ont i magen och tungt att andas. Ibland kommer jag på mig själv med att andas väldigt små och korta andetag, då måste jag ta några djupa för att få mer syre igen. Tror det kallas ångest.

 

Jag har kännt ångest förut, som sagt när jag varit orolig, nervös eller rädd. Men den har alltid försvunnit efter några timmar eller en dag. Den försinner inte nu. Den ligger och maler i mig hela tiden. Ibland försvinner den utan att jag tänker på den, när jag är väldigt koncentrerad på något. Men den kommer alltid tillbaka.

 

Jävla ångest. Försvinn. 

 

Mitt liv går bara att beskriva som en berg och dalbana just nu. Det är dom ända orden som passar in. Ena stunden är jag nere på botten, men sakta stiger jag ändå uppåt ibland. Har dock inte kommit till det högsta berget än, men i den djupaste dalen har jag varit och vänt. Nu är jag någonstans i backen, förhoppningsvis påväg uppåt. Ibland åker jag ner igen, men sakta tar jag mig ändå upp igen. 

 

Ibland är jag ledsen, ibland är jag lite glad, ibland är jag mycket ledsen och ibland är jag ganska mycket glad. 

 

Ångest och berg och dalbana. Vilken kombination