I fredags fick vi träffa Eric. Läkaren i Linköping. Han sa att dom direkt säger när dom ser något. Han såg ett allvarligt hjärtfel på vår lilla älskling. Jag vet inte hur jag kände just i den sekunden. Vet inte hur jag känner nu. Vet ingenting.  

Och jag hade så mycket hopp, jag hade en bra magkänsla. Jag var glad när jag åkte till Linköping. Jag sa till och med att om det går bra idag så kan vi väll kolla på vagn? Det blev inte så.

3 på 1000. Vi är en av dom 3, som får ett barn som drabbas av ett allvarligt hjärtfel. 3 på fucking 1000. Varför just vi? Den självklara frågan. 

Vi ska tillbaka till Linköping I veckan. Mer undersökningar och utlåtanden. Sen får vi ta ett beslut. 

Hur fan tar man ett sånt beslut? Helt ofattbart. 

Men vi tänker på barnets bästa. Hur mycket ska en liten behöva genomlida, hur många operationer? Hur mycket lidande? Om det är så att vår älskling har det bättre någon annanstans så är det ett sådant beslut vi måste ta. Fy fan.

Jag tror att jag har stängt av för att överleva. Men ibland brister det, ordentligt. Jävligt ordentligt. Man ler ibland men man vet samtidigt att leendet är falskt. 

Jag vill att vi ska vara glada. Friska. Lugna. Oss själva. Jag vill att allt ska vara bra. 

Jag vill vakna ur mardrömmarnas mardröm.