Vi hade egentligen inte planerat det, men någonstans så visste vi ju ändå att det förr eller senare skulle komma. Ja, plusset på stickan alltså. Jag hade slutat med p-piller, medvetet. Från början sa vi att vi skulle vänta till jag hade pluggat klart, men varför vänta när man längtar efter något (någon) så mycket? Han har, enda sedan vi träffades, viljat ha barn. Jag var stoppklossen i början, tyckte det kändes för tidigt. Men efter 5 år tillsammans så kände jag att nu, ja nu skulle det sitta fint med en bulle i ugnen. Och så blev det. I Februari i år såg vi stickan som visade plusset, plusset som vi någonstans väntat på så länge men kändes så overkligt och långt borta.

 

 

Första ultraljudet, allt gick toppen. Bebisen låg där inne och sprattlade och allt såg bra ut. 

Vi berättade för familj och vänner, alla blev glada. En del mindre överraskade, en del mer. Men alla glada. En stor jävla underbar glad värld. Tills andra ultraljudet.

 

En torsdag i Maj. Jag var inte ens särskillt nervös. Allt hade ju sett så bra ut på första ultraljudet. Gick dit med mina älsklingar, en i handen och en i magen.

 

Väntrummet, 20 minuter. Fortfarande lyckligt ovetnade. Gele på magen, kallt. Fortfarande lycklig. En bebis som sprattlar på skärmen. Fortfarande lyckligt ovetande. En tyst barnmorska. Ångest, rädsla.

 

"Här har vi diafragman. Och här är hjärtat och här borta är magsäcken". Jaha? Och? Säg vad som är fel istället din jävla kärring. 

 

"Magsäcken och hjärtat ska sitta på samma sida".

 

Barnmorskan hämtade en läkare. Hon lämnade oss där, helt ovetande, helt ensamma. Det blev tyst, han höll min hand, kramade, hårt. Han hämtade papper. Jag torkade tårar. Vi satt där, i vad som kändes en hel evighet men som säkert bara var 2 minuter. 

 

Jag hörde dom utanför dörren, dom skrattade och var glada. Öppnade dörren. Barnmorskan, läkaren och en läkarkandidat. "Hej. Jag ser att du är ledsen. Nu ska vi inte gå händelserna i förväg". 

 

Kall gele på magen igen. Inte lyckligt ovetande. Panik.

 

"Jag ser en levande bebis i din mage. Den har två armar, två ben. Ryggrad. Huvud." Och sen tyst. Igen. 

"Magsäcken och hjärtat ska egentligen sitta på samma sida". 

 

Magsäcken sitter på fel sida på vårt lilla hjärta. Läkaren försökte lugna mig. Hon sa att det finns människor som lever med organ "felplacerade". Hon pratade om in- och utgång till hjärtat. Hjärtat också, tänkte jag. Inte nog med magsäcken. 

 

Vi måste åka till Linköpings sjukhus, där dom är bättre på sin sak, och göra en undersökning. Det behöver inte vara något fel på hjärtat, samtidigt som det kan vara det. Ett litet fel, eller ett mer allvarligt. "Jaha, och vad gör man då?" är det ända jag får fram. Hon sa att antingen är det inget fel och då får man bara gå på kontroller lite oftare, om det är något litet fel så kanske bebisen behöver opereras. Jag får då föda på ett annat sjukhus där det finns experter som tar hand om bebisen. Eller så är det så allvarligt att det inte är "livsdugligt". 

 

Livsdugligt. 

 

 

"Jag ringer Linköping idag. Ni får åka dit nästa vecka. Där får ni besked direkt". 

Besked om det är livsdugligt? Finns det änns något som heter livsdugligt? Varför säger man ett sånt ord?

 

Idag, efter fredagen, lördagen och söndagen. De längsta jävla dagarna i mitt liv, så sitter jag här och känner mig stundtals helt känslokall, stundtals som att jag ska kvävas av klumpen i min hals. 

Inte nog med det. Vi måste vänta en jävla vecka till på att få komma till Linköping. En måndag, en tisdag, en onsdag, en torsdag, en fredag, en lördag och sen söndag till. 

 

Helt jävla olyckligt ovetandes om vårt älskade barn är "livsdugligt".