Att plugga till förskollärare är underskattat. När man säger det till folk så ryggar en del tillbaka. "Oj, då kommer du ha mycket jobb i framtiden" eller "jaha... det arbetet är väldigt stressigt har jag hört". Ja, jobb kommer jag att ha. Och visst kommer det att vara stressigt ibland. Men vilket jobb är inte stressigt idag? Det beror ju på vad man gör av det.

 

Förskolläraryrket är stressigt, det ska jag inte ljuga om. Många barn och lite personal. Men jag skiter i det, jag vill. 

Vill ge barnen en bättre framtid

en trygg plats utanför hemmet

så mycket av min tid jag kan.

Jag får inte vara stressad, då blir barnen stressade. Ta det lugnt. Det är svårt, som fan. Men jobbet blir roligare då.

 

Och så mycket man får tillbaka från barnen. Det kan inget jobb i världen ge mig, den lyckan. Lyckan när dom kommer på något nytt, när man gungar dom högt upp i luften och skrattet bubblar ur dem, när man har små samtal med dom om allt mellan himmel och jord. Så mycket lycka och glädje ett barn kan sprida... tänk då 10 barn! 

 

Jag är stolt över att plugga till förskollärare. Jag gör något bra, för mig själv och många andra.

 

Många tror också att bara för att jag har förlorat ett barn så vill jag inte se eller höra talas om att andra får barn. En del kan fortfarande gå undan med sina barn när jag kommer, eller bli osäkra på om de kan berätta för mig att dom eller andra vänner ska ha barn. Då ska jag berätta en sak... Jag älskar att träffa barn, jag vill höra om nyfädda och jag vill veta och prata om att ni väntar en bebis. För jag blir glad av det, det ger mig hopp. Då vet jag att det går bra för så många andra, att friska barn föds och att det händer hela tiden.

 

Hoppet har jag kvar