Jag har kommit fram till en sanning. Jag är en skrivare, inte en pratare. Jag uttrycker mig mycket bättre i skrift än i tal. I text kan jag förklara mer vad jag menar, hur jag känner, jag får med allt och lite till. Även om jag, när jag pratar, kan tänka på saker jag ska säga så kommer de inte alltid fram. Jag tror inte att jag upplevs som en tyst person av andra människor, men jag upplever mig själv som det. 

Ibland håller man hellre käften

 

Därimot kan jag vara jävligt rapp i käften, ibland för rapp. Jag kan säga saker som ingen annan vågar säga, saker som kanske inte alltid behöver sägas... Det är en egenskap som kan va både bra och dålig. 

 

Finns det något som är så frustrerande som att komma på efteråt vad man skulle ha sagt? Knappast

 

I alla fall

Dagen har varit full av plugg. Det är ganska skönt att plugga ibland, jag ska inte klaga. Men fan, när man har en tenta som ska lämnas in så är det ingen dans på harrys, inget segertåg till månen. Det är bara zombiewalk rakt in i helvetet. Segertåget kommer dock när du tryck på knappen Lämna In. Det är en riktigt skön feeling.

Nu är jag i alla fall klar med segertåget