Ultraljud vecka 33. Barnmorskan är sen, 10 minuter. Ursäktar sig. "Idag ska vi kolla lite på bebisens njurar igen". 

Har inte oroat mig sen sist, dom sa ju att det säkerligen inte var något konstigt. 

 

Känner att det här inlägget blir lite luddigt, är rörigt i huvudet. I alla fall så undersöker hon med ultraljudsaparaten, kollar, mäter och tar kort. Förklarar vad hon ser. Två njurar, varav den ena ser ut att kunna innehålla en eller flera cystor. Hon hämtar en läkare. Samma läkare som vi hade när det upptäcktes fel hos Lilja. Hon känner igen oss.

 

Cystor. 

 

Och vidgat njurbäcken.

 

Och kanske också att urinledaren är svängd, eller har en krök.

 

"Men det ser helt godartat ut. Ska man ha något fel så ska man ha det på en njure eftersom man kan leva med bara en". 

 

Det bara kör runt i huvudet. Va fan säger hon? Fattar ingenting. Hon ritar på ett papper och försöker beskriva. Hon säger att det inte ska vara något farligt, att det oftast inte blir några hälsoproblem för barnet. Men att om vi vill så får vi åka till Linköping för en "second oppinion". 

 

Det ordet har jag hört förut. Jag säger att jag vill åka dit, även fast jag vet att jag kommer gå sönder innuti. Jag vill inte, men måste. Jag vet att när jag går in på sjukhuset i Linköping så kommer alla minnen att komma tillbaka, alla beslut, all ångest och alla tårar. 

 

Läkaren lämnar rummet och kvar är barnmorskan. Hon försöker lugna oss, än har vi inte brytit ihop. Vi går ut, ska träffa vår barnmorska. Sätter oss i väntrummet, hon kommer fram och säger att vi får vänta 5 minuter men att vi får gå in på hennes rum om vi vill. Det är lugnt svarar jag, men så fort hon går bryter jag ihop. Vi går in på hennes rum. Det brister för oss båda två. Minnena flashar förbi och jag känner bara hur jävla orättvis världen är. 

 

Barnmorskan kommer in och då brister det ännu mer. Hon försöker lugna oss. "Jag har pratat med läkaren ni hade och hon sa att ni inte behöver oroa er. Jag känner att det här kommer att gå bra, jag får inte säga så men jag känner verkligen det". 

 

Försöker andas. Lugnar ner mig. 

 

Det ända vi kan göra nu är att försöka lita på läkaren och barnmorskan, försöka ta till sig de lugnande orden. Försöka att inte tänka katastroftankar. Försöka bita ihop tills vi kommer till Linköping och höra vad dom har att säga där. 

 

Visst, det kunde varit värre. Så kan man ju tänka, men just nu är det här bara sjukt. VARFÖR?